Terrorns fula tryne påverkar oss olika

Varje gång det sker ett terrordåd i Europa, eller USA, så blåses det upp större i västerländska media än om terrordåden sker i länder såsom Libanon, Irak, Turkiet eller Egypten exempelvis. Det är faktiskt fullt naturligt.


Terror i Bryssel, Belgien

Terror i Bryssel, Belgien

Terror i Stockholm, Sverige
Terror i Stockholm, Sverige

Terror i Ryssland
Terror i Ryssland

Terror i Beirut, Libanon
Terror i Beirut, Libanon

Terror i Paris, Frankrike
Terror i Paris, Frankrike

Terror i Ankara, Turkiet
Terror i Ankara, Turkiet

Terror i Madrid, New York, London och Mumbai
Terror i Madrid, New York, London och Mumbai

Till att börja med så är det givetvis lika hemskt när en självmordsbombare går till attack i Turkiet som det är när motsvarande sker i Bryssel. Inget snack om saken. Men det är stor skillnad på hur det påverkar oss när det kommer "närmare inpå".
Sker det ett mord i grannhuset reagerar vi starkare än om vi läser om ett mord i en annan stad 70 mil bort. Det är naturligt.

De flesta av oss känner större samhörighet med människor av likartat ursprung och likartad kultur. Det finns inget främlingsfientligt i det, det är bara en naturlig reaktion. Sker det ett mord i grannhuset reagerar vi starkare än om vi läser om ett mord i en annan stad 70 mil bort. Det är naturligt. Vi kan inte ta åt oss precis lika mycket av allt jävelskap som händer i hela världen, i så fall hade antagligen självmordstalen ökat exponentiellt för varje våldsdåd som skedde. Det är det mänskliga psyket som räddar oss från oåterkallelig depression genom att sålla det som påverkar oss starkt.

När Breivik detonerade sin bomb inne i Oslo för att sedan åka vidare till Utöya och massakrera ungdomarna där så satt jag uppe hela natten och följde nyhetsbevakningen. Det påverkade mig mycket starkt, det är mitt grannland och jag har släkt där, jag har tillbringat mycket tid i Norge. När en bomb detonerar i Beirut så påverkar det mig knappt alls mer än att jag tycker att det är fruktansvärt. Jag ligger inte vaken om natten pga det för jag har inga som helst band till Libanon och dess befolkning.

Vi kan även lägga till att vi är vana vid nyhetsrapportering om självmordsbomber och annan form av terrorism från vissa länder, vi är vana vid rapporteringar om flygräder och döda människor från vissa länder. När vi läst tillräckligt många sådana rapporter så slutar det förr eller senare att påverkar oss i någon större grad. Norge, Frankrike och Belgien tillhör inte den kategorin länder. Det hör inte till vanligheterna att bomber exploderar på en belgisk flygplats.
Jag satte norska flaggan på min profilbild på Facebook när terrordåden skedde där. Jag satte franska flaggan på min profilbild på Facebook när terrordåden skedde där. Jag har nu satt belgiska flaggan på min profilbild på Facebook när det nu smällt där. Däremot har jag inte satt vare sig irakiska, indiska, syriska, turkiska eller libanesiska flaggan på profilbilden därför att det känns mycket mer avlägset för mig personligen. Det påverkar mig inte på samma sätt.

Med tanke på hur vanligt det tyvärr är med sprängningar i exempelvis Irak så skulle samtliga västerländska tidningar ha 12-sidors uppslag varje dag om terrorn i Irak. Det säger sig självt att det blir ohållbart, dels för att det faktiskt händer andra saker i världen och dels för att människor till slut helt enkelt inte läser det längre. Det gör egentligen inte empatin för offren mindre, men det sker ändå på ett "betryggande" avstånd från oss. Det är lite som att lokalpressen i varenda svensk liten håla skulle ha stora uppslag om brutala våldsdåd som händer i andra små hålor. Det är helt enkelt inte tillräckligt intressant i exempelvis Trollhättan att läsa om ett mord i exempelvis Grythyttan för att det ska motivera full mediabevakning i Trollhättans lokaltidning.

Jag satte norska flaggan på min profilbild på Facebook när terrordåden skedde där. Jag satte franska flaggan på min profilbild på Facebook när terrordåden skedde där. Jag har nu satt belgiska flaggan på min profilbild på Facebook när det nu smällt där. Däremot har jag inte satt vare sig irakiska, indiska, syriska, turkiska eller libanesiska flaggan på profilbilden därför att det känns mycket mer avlägset för mig personligen. Det påverkar mig inte på samma sätt.

Samtidigt ska man inte relativisera vare sig de terrordåd som sker inom Europas gränser eller de terrordåd som sker i exempelvis Mellanöstern. Allt är lika hemskt. Den enda skillnaden är vem det berör på ett personligt plan.

Däremot vänder jag mig mycket starkt emot de som genast ska börja klaga på varför man inte visar alla samma respekt. Efter dåden senast i Frankrike så kom genast anklagelser på sociala medier att man sket i de libanesiska offren, attacken i Libanon skedde nästan samtidigt som den i Paris. Det ifrågasattes varför man inte satte libanesiska flaggan på profilbilden när man satte den franska flaggan där. Påfallande tydligt var dock det faktumet att ingen av de som klagade hade själva satt libanesiska flaggan, inte heller den franska. Varför kan vi inte få sörja, och visa respekt, för de dödsoffer vi anser står oss närmare utan att det ska utvecklas till anklagelser om rasism och post-kolonialt tänkande? Vem gick fram till de sörjande libaneserna och frågade dem varför de inte samtidigt sörjde de döda fransmännen?

Som avslutning blir man bara upprörd när man läser Lena Mellins kolumn i Aftonbladet angående de senaste händelserna i Bryssel och hur terrorn påverkar oss:

"Till sist en blick på Sverige. Kan självmordsbombare massdöda oskyldiga kvinnor och män på Arlanda? Ja, de kan de sannolikt. Ingenting vägande talar emot det.

Men enligt regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, ska man komma håg att de mord som utförts av extremister under de senaste tjugo åren har utförts av högerextremister, inte av jihadister. Att faran än så länge ser ut att komma från färre håll än i Bryssel inger en gnutta hopp denna tunga dag."


Hon, och Mona Sahlin, har redan glömt bort mannen som lyckades spränga sig själv i luften i Stockholm under julhandeln 2010. Det var ren och skär tur att Taimour Abdulwahab lyckades detonera sin bomb på en plats där ingen annan utom han själv kom till skada. Vi hade tur att han var klantig helt enkelt. Det är bara drygt 5 år sedan vi i Sverige hade ett självmordsattentat som hade kunnat sluta mycket illa, men det väljer Mellin och Sahlin att helt bortse ifrån och istället fokusera på svensk högerextremism och prata om en gnutta hopp.

Min gissning är att Sverige snart kommer med sin universallösning på allsköns problem: ett fackeltåg. Inte mot terrorism och fundamentalism utan mot främlingsfientlighet...

Prenumerera på Nyhetsbrevet och missa inga nya artiklar!

Publicerad i
Politik
Publ. 2016-03-22 21:09

Relevanta länkar
Aftonbladet - Terrorattackerna i Bryssel – detta har hänt
Expressen - Terrorattack i Bryssel – det har hänt i staden
Aftonbladets Lena Mellin - Vi gör exakt som terroristerna vill