Men hur som helst... - John Cleese

En av hjärnorna bakom humorsuccéer som Monty Python och Pang i bygget, John Cleese, är väl något av en levande legend i humorsammanhang. Därför är det med höga förväntningar man sätter sig och läser hans självbiografi "Men hur som helst...".


tomt
3 städ av 4 möjliga
Betyg 3 av 4
Givetvis förväntar man sig stor humor i en bok skriven av John Cleese, han har trots allt varit humorförfattare i typ 50 år, och givetvis blir man inte besviken. Han gör det som förväntas och bjuder på många skratt med sin något torra humor och ibland helt hysteriskt roliga anekdoter.

Berättelsen tar sin början, som sig bör, i barndomen där han beskriver uppväxten under kriget med ständiga förflyttningar mellan småhålor på engelska landsbygden. Han beskriver öppenhjärtigt det komplicerade förhållandet till en mor som verkar varit allt annat än en trygg och kärleksfull mor.
Titel: Men hur som helst...
Originaltitel: So, anyway...
Författare: John Cleese
ISBN: 978-91-37-14164-0
Antal sidor:377
Utgivningsår: 2014

I långa stycken uppehåller han sig vid alla de olika lärare han hade under sin tidiga skolgång, och även om han beskriver deras utseende och skilda egenskaper med stor humor (och ett visst mått av tillgivenhet) så förstår jag inte varför. Onödigt mycket tid upptas på rena trivialiteter. Vem läser en självbiografi för att lära sig vilka lärare författaren hade i 8-10årsåldern?

Från uppväxten som en blyg, osäker och tafatt kille som var alldeles för lång och ranglig guidar han oss vidare till juridikstudierna på Cambridge. Och det är där boken egentligen tar fart och faktiskt börjar handla om det man förväntar sig: den begynnande karriären som manusförfattare åt komiska storheter som exempelvis David Frost, Marty Feldman och Peter Sellers.
[rektor Tolson på internatskolan där Cleese hade sitt första arbete som lärare] meddelade att pojkar som skulle gå ut med sina föräldrar den helgen borde klippa håret efter att de hade varit nere i omklädningsrummet och flyttat ner alla sina gymnastikkläder till den nedre kroken, om deras kroknummer var mellan 1 och 37, så att det gästande skollaget kunde använda de övre krokarna, såvida de inte skulle gå ut som gäst med en pojkes föräldrar den helgen då de i så fall först skulle hämta sin tvåveckorsrapport så att denna kunde bifogas brevet hem, förutsatt att de inte var "ur spel", då de först skulle hämta intyg från sköterskan, men inte förrän de hade flyttat ner sina kläder till nedre kroken, och sedan lämna intyget till tjänstgörande lärare och sedan... [lång paus] ...ska alla klippa håret!
- Om inspirationen till sexualkunskaps-lektionen i Monty Python-filmen Meningen med livet

Stor tyngd läggs vid den första humorgrupp han tillhörde, under Cambridge-tiden, nämligen Footlights där man kan säga att han började lära sig hantverket att både skriva och framföra humor. Han hade dock långt kvar till det han idag är mest känd för: Monty Python och Pang i bygget (Fawlty Towers).

Han guidar på ett lätt sätt läsaren genom diverse arbeten som författare och skådespelare i den tidens succéer på både radio och tv: "The Frost Report", "I`m sorry, I`ll read that again", "The 1948s show", musikalen "Half a sixpence" osv. Eftersom det var dessa år som formade honom som humorförfattare (han har alltid sett sig själv mer som en författare än som skådespelare) så är det naturligt att han lägger stor vikt på att berätta om dessa händelser i slutet av 60-talet. Det var även vid denna tidpunkt han träffade och började arbeta med Graham Chapman som han sedan arbetade tillsammans med i ca 20 år, bland annat med Monty Python.

Problemet är att det läggs VÄLDIGT mycket tid åt att berätta allsköns detaljer från dessa produktioner och om människorna som var inblandade. När det är ca 100 sidor kvar av boken och vi fortfarande inte kommit fram till skapandet av Monty Python börjar man ana oråd. Har han verkligen fokuserat så mycket på de tidigare åren att han missar sina i särklass största succéer som för evigt placerade honom bland de största?

Han nämner självklart Monty Python många gånger under resans gång, lite som anekdoter man ändå kommer att tänka på när man berättar något annat. Exempelvis "den här sketchen som vi gjorde succé med när vi turnerade med Cambridge Circus återanvände vi sedan när vi började skriva till Monty Python, fast då ändrade vi lite här och där, nåja, nog om det, tillbaka till hotellet i New York...".

Vi får även ganska mycket berättelser om hans begynnande relation till Connie Booth (som så småningom spelade Polly i Pang i bygget och skrev serien tillsammans med Cleese). Det vi däremot inte får veta någonting om är just själva skapandeprocessen till Fawlty Towers/Pang i bygget, medan vi får sida upp och sida ner om skrivarprocessen för sedan länge glömda filmer utelämnas detta helt. En och annan liten detalj nämner han, som varifrån inspirationen till namnet Basil Fawlty kommer ifrån (slumpen), mest i förbigående när han berättar om något som hände flera år i förväg. Personligen hade jag tyckt att det kunde varit intressant att få några ord om hur det var att skriva och framföra serien tillsammans med sin fru. Men inte då.

Det har sin förklaring i att John Cleeses självbiografi över ett 75-årigt liv (när boken publicerades) och en 50-årig karriär som komiker helt enkelt avslutas redan år 1969 när man precis fått klartecken för att skapa Monty Python och börjar arbetet med det som kom att bli världens bästa humorserie med sina helt skruvade sketcher. Ett kort sista kapitel ägnas åt scenuppsättningen av just Monty Python i London 2014. Men vi får alltså veta mer om hur han var manusförfattare åt David Frost än vad vi får veta om tidernas största humorsuccéer och det känns oförlåtligt.
När man möter en kultur som är helt obesmittad av logik undergräver det till slut tilltron till förnuftet. Tex gick Johnny Lynn in på ett varuhus på jakt efter manschettknappar. "Var hittar jag manschettknappar?" frågade han. "Prova med tobaksdisken." "Nej" sa Johnny och pekade på sin skjortmanschetter. "Manschettknappar." "Jorå, prova med tobaksdisken." "Okej" tänkte Johnny ... spankulerade iväg till tobaksdisken. "Ursäkta, har ni några manschettknappar?" "Det här är tobaksdisken" löd svaret.
- Cambridge Circus-ensemblen på turné i Nya Zeeland. Det är lätt att se var inspirationen till somliga sketcher kommer ifrån!

Något annat som utelämnas nästan helt är hans personliga liv. Från barndomen och ungdomsåren får vi ganska många anekdoter och berättelser om saker som format honom, han är som sagt mycket öppenhjärtig om det komplicerade förhållandet till sin mor men även om det goda förhållandet till sin far, han är pinsamt öppen om sina egna brister och hur tafatt och osäker han kände sig. Det är intressant. När det gäller hans vuxna liv utelämnar han nästan allting på det rent personliga planet, förutom av- och på-förhållandet med Connie Booth som sedermera resulterade i ett äktenskap. Det faktum att han varit gift flera gånger nämns inte mer än att han vid något tillfälle kallar Connie för sin första fru, att han har barn omnämns bara genom att han vid ett tillfälle citerar en av sina döttrar. Sådana saker intresserar mig egentligen inte alls eftersom jag känner att jag inte har med det att göra, men jag har svårt att se att en självbiografi över ett långt liv faktiskt inte ens nämner sådana små detaljer. All heder till att han uppenbarligen vill lämna sitt personliga liv, och människorna som ingår i det, därhän men jag tycker det känns konstigt.

Och framför allt att boken avslutas precis när det börjar dra ihop sig till det verkligt intressanta. Jag vet inte om han förutsätter att vi alla redan känner till allt som finns att känna till, eller vad det beror på. Men det finns flera tv-serier och flera filmer som bara omnämns som hastigast och även om man sett alltihop flera gånger och kan de flesta sketcherna utantill hade man gärna fått bakgrundshistorien bakom dem. Istället får vi som sagt ändlösa berättelser om humorserier från 60-talet som knappt ens påminner om den sorts humor som gjorde honom Cleese känd och älskad.

Det är ändå en mycket välskriven bok, full av humor förstås och det finns ett bra flyt i berättandet trots att han ofta svävar iväg med jämförelser med saker som händer först senare i tidslinjen (efter att bokens berättelse är avslutad alltså). Den kan rekommenderas, men för den som väntar sig lustigheter kring Monty Python och Fawlty Towers är den nog något av en besvikelse är jag rädd...

Prenumerera på Nyhetsbrevet och missa inga nya artiklar!

Publicerad i
Böcker
Publ. 2016-03-22 16:32