21 days under the sky (2016)

Fyra killar ger sig ut på en oförglömlig resa tvärs över amerikanska kontinenten på varsin Harley Davidson-chopper. Låter som upplagt för en fantastisk dokumentärfilm, eller hur? Nja...


tomt
2 städ av 4 möjliga
Betyg 2 av 4
"Gör mer och tänk mindre. Strunta i detaljerna och gör något bara för nöjes skull enbart utifrån en idé. Glöm ord som äventyr, episkt, legend. Bannlys dem från ditt nuvarande liv. För det börjar inte som ett äventyr. Det börjar med en risk."

Så börjar filmen, med en ganska så cheesy berättelse berättad av en överdramatisk röst tillhörande Robert Patrick (han spelade den onda terminatorn i Terminator 2, ni vet han som ändrade form hela tiden). Den fortsätter ungefär likadant sedan:

"The Loneliest Highway inledde denna vidsträckta, oförändrade väg tillbaka dit där det mesta började. 20 mil mellan bensinmackarna under denna torra sträcka. Det är ett äventyr att tackla denna rutt av kokande asfalt där man kan vara säker på att få soppatorsk. De här bågarna är inte byggda för den här miljön. De som är galna nog att ta sig an den är de som vet hur man lever livet fullt ut."
21 days under the sky
Släpptes: 2016
Regi: Michael Schmidt
Medverkande: Troy Critchlow
Gentry Dayton
Ryan Grossman
Josh Kurpius
Robert Patrick
Tom Fugle

Och så får man se hur en av dem fått stopp i öknen, de andra åker vidare och i flera klipp får man se hur han kickar igång hojen igen och åker ikapp. Han kör om kameran, han åker mot kameran igen, man får följa återförenandet när han skakar hand med en av de andra i farten ungefär som "schysst att du fått ordning på hojen igen, välkommen tillbaka". Hur många omtagningar kan man ta av en sådan scen och ändå kalla det för en dokumentär?

Det är som sagt fyra gubbar som på varsin hoj ska åka den klassiska Old Lincoln Highway från San Francisco till New York. Förutom att njuta av en helt fantastisk resa på hoj så har de också en deadline: de är inbjudna till någon exklusiv hojträff för såna som bygger egna choppers eller nåt sånt och det påpekas att man måste hinna i tid. Man hade kunnat starta ett par dagar tidigare för att säkert hinna men det skapar väl en lite mer dramatisk inramning antar jag, tänk Discoverys sk reality-program där man hittar på dramatiska grejer för att göra det lite mer spännande att se någon köra en långtradare. "Oj, nu är det bråttom, många mil kvar men bara en dag att köra på", och sedan är det inte mer med det mer än att de parkerar hojarna vid ankomsten och så är det slut där.

I början av filmen presenterar killarna sig själva och sina hojar, förutom att man höjer ögonbrynen åt Robert Patricks dramatiska berättande så blir det lite samma sak när de själva pratar: "Varför jag gillar att köra hoj? Hmm... Jag litar inte på folk som inte gör det." Och så ett klipp på Gentry Dayton som läser nån gammal pinup-tidning medan hans tjej sitter i bara underkläder och syr ett par byxor som han sedan tar på sig medan hon tittar på. Whaat??

EGENTLIGEN är det väl inget fel på filmen, jag menar det är coola hojar och det är helt makalöst snygga vyer när de kör tvärs över kontinenten och skön rock-n-roll i bakgrunden. Men det blir för fånigt med berättarrösten, det blir för fånigt när det är så uppenbart regisserat och det blir för fånigt när man någonstans på vägen glömmer bort vissa saker. Exempelvis showen de har så bråttom till, filmen slutar när de kommer fram och vi får inte veta mer om den. Visserligen är resan själva målet, men ändå?

Ett annat exempel är att de i Iowa stannar till och hälsar på en gammal legendarisk biker vid namn Tom Fugle från 1%-klubben El Forastero MC. Han är känd för att ha byggt grymma hojar i många, många år och gjort fantastiska läderarbeten. I den här filmen får man se hur han börjar tillverka en sadel åt en av huvudpersonerna, ungefär som att "aah vad roligt att ni ville titta förbi, här ska ni se, jag ordnar en sadel åt er" när han i själva verket antagligen får ordentligt med pröjs för sin medverkan. Men vi får aldrig se den färdiga sadeln och det retar i alla fall mig. Varför inkludera halvfärdiga saker i berättelsen och sedan bara gå vidare?

Den är ändå klart sevärd, trots ett antal stora minus som kan reta gallfeber på en efter bara en liten stund, främst pga de redan nämnda sekvenserna när de bara åker hoj i ett magnifikt landskap utan en irriterande berättarröst som läser någon slags poetisk beskrivning av livet som rebell på vägarna. Det är även ett antal äldre klipp här och där, som jag förstått saken kommer de från El Forasteros privata arkiv och föreställer skojigheter de hade för sig förr om åren. Det ger faktiskt en liten extra pluspoäng mitt i allt eländet, man blir lite varm inombords av att se 40 år gamla klipp på bikers som kör tillsammans.

Kan jag rekommendera filmen? Jovars. Mesta möjliga får man ut av den genom att stänga av ljudet, så man slipper höra allt skräp Patrick läser genom filmen, och se den utan undertexter. Musiken som spelas passar bra in, men har man ändå stängt av ljudet kan man sätta på valfritt soundtrack med skön hillbillyrock från 60-talet för att få rätta känslan.

Prenumerera på Nyhetsbrevet och missa inga nya artiklar!

Publicerad i
Film
Publ. 2016-04-19 17:37
Red. 2016-04-19 17:38